VALPKÖPARE

Att föda upp hundar är något slags gift. Det börjar som ett litet intresse och utvecklas till en stor passion. Man är lite som en konstnär som ser sitt motiv på näthinnan och när man sedan ska para ihop rätt tik med rätt hanne, hoppas man att penslarna har målat allting rätt, när väl valparna kommer ut. Att man inte har darrat på handen och blandat fel färger. Dessutom vill man ju inte att färgerna regnar bort vid första bästa höstregn. Men vill att verket ska hålla i många många år och glädja den som får den äran att köpa konstverket.

Mycket ska bli rätt, vinklarna ska sitta på rätt ställen. Pälsen ska vara vattenbeständig och uttrycket ska få dig att skratta och le varje gång du tittar in i din hunds ögon. 

Ju längre jag håller på desto viktigare blir det där som finns innanför skalet. Visst är det en fröjd att få se att det blev en vacker yta men innehållet är ju trots allt det som glädjer ägarna. Idag fick jag en liten hälsning från Ronja, syster till Morgan som ni har fått lära känna här på bloggen. Hon åkte härifrån för 4 veckor sedan och allt har bara gått väldigt bra. Hennes nya familj älskar henne och av bilderna att döma ser hon ut som en lycklig valp som lever livet så mycket det bara går. Ganska vacker dessutom.

Jag vet att många av mina uppfödarkollegor skrattar åt det här inlägget, det är nämligen inte så PK att säga så här när man som jag har fött upp rasen i 35 år och tidigare sprungit benen av sig på hundutställningar för att visa sina vackra hundar. Man pratar ofta bara om ytan och ställer stolt upp sina valpar på bord och fotograferar dom små miniatyrerna och sitter sedan och tar sig på hakan och analyserar fötter och vinklar och svansar och huvuden i det oändliga. Jag vet, för jag gör ju nästan så jag också. Men vad är det valpköparna frågar om när dom ringer eller mailar? Ja inte är det bokstavskombinationerna på priserna på utställning på föräldrarna inte. Dom frågar hur föräldrarna är, det vill säga, hur är mamma och pappa som hund. Dom frågar om sundhet  i kropp och själ. 

Och ska jag vara helt jäkla ärlig så säljer jag hellre mina valpar, ja även de så kallade stjärnorna, till vanliga familjer med vanliga liv där någon finns till för valpen och den vuxna hunden. Där den får utvecklas till en individ och bli omtyckt för det den är. Inte bli analyserad varje dag över hur den ser ut på ytan.

Om sedan den här "vanliga familjen" råkar bli intresserade av att åka på utställning med sin hund, ja ingen blir gladare än jag. Bara dom inte glömmer bort att priserna är totalt oviktiga. Bara dom tar det som en rolig hobby och inte på dödligt allvar. 

En lycklig Ronja i sitt rätta element

Smygande Ronja