onsdag 2 oktober 2013

EN SORGLIG DAG

Jag vet så väl att den här dagen har varit nära. Dom här dagarna kommer ju tyvärr oftare till oss uppfödare än till andra och det är då jag funderar på om det verkligen är en så rolig hobby som jag försöker övertala mig att det är.
Dom dagarna när jag ska bestämma över liv och död. När jag ska bestämma att Du inte ska få promenera i skogen mer eller ligga i solen och njuta.

Å andra sidan så är hundarna lyckligt lottade. För jag kan avgöra när det inte är ett värdigt hundliv längre och när det är dags att gå vidare. Där vi människor tyvärr inte har samma rättigheter med våra liv.

Britta som gammal

"Britta", Guideline's Leaflet, föddes en varm sommardag 1999. Hon har levt ett liv totalt utan små eller stora krämpor. Ja det skulle väl vara något bråkigt öra då i så fall, en eller två gånger under mer än 14 år. 
Och på den moderliga fronten har hon varit en gåva. En bättre mamma får man leta efter. Hon vårdar faktiskt sina barn än idag och vet väldigt väl vilka som tillhör "familjen" och inte.
Hon har alltid varit vacker även på utsidan. På den tiden jag rände runt på utställningar lyckades hon få 2 Cert och BIM i rask takt. Varför jag inte såg till att hon fick bli utställd och få chansen att få en Championtitel, ja det kan jag inte svara på. Många skulle kanske kalla mig dum. Jag tyckte nog bara det var onödigt. Jag hade ju redan bevis på att hon var en fin Labrador.

Britta tillhör min s k gula linje. Den som härstammar från Cambremer Celebrity, min första gula Engelska importhanne. Och hennes härliga väsen kommer att leva vidare genom sina barn och barnbarn och faktiskt barnbarnsbarn. Den lilla gossen Morgan som ganska nyligen åkte till sin nya familj, var ju just ett sådant.

Hur klarar jag av den här dagen då? Solen skiner och Britta och jag ska gå en långsam promenad och bara snacka strunt tillsammans. Det får bli på hennes villkor, jag hänger bara med. 

När dagen når sitt slut får hon somna in med hjälp av en av mina superveterinärer, i sin älskade bil. Så lite dramatik som möjligt. Det blir bra. Jag har ju redan haft lite tid på mig att förbereda sinnet för den här dagen så när den väl kommer känns det egentligen bara rätt.

Det här med liv och död är ingen enkel sak och alla hanterar den olika.  En del orkar inte att vara med när hunden somnar in. En del drar ut på det alldeles för länge, för sin egen del. Andra gör det alldeles för lättvindigt och tycker en hund ska bort så fort ålderskrämporna dyker upp.
Själv tycker jag absolut en hund måste få bli gammal. Gå lite långsammare, höra lite sämre och helt enkelt bli en gammal hund. Men den dagen man ser i ögonen att nu är det dags, ja då är det dags.

Sanningen är ju också den att en del hundar sätter större spår än andra. Britta är en sådan och hennes tassande kommer att fattas oss.

Och inga hundar försvinner ju egentligen helt. Dom finns kvar i minnet och genom sina avkommor. Och för min del så finns dom alltid kvar i skåpet tillsammans med alla andra gamla hundar som har funnits här, i sina egna urnor. 




3 kommentarer:

  1. Det är en ära att få leva ihop med en gammal hund, de får en speciell charm som kan få en att smälta som smör...
    Krama mormorsmor från oss!
    Hälsn. Ola

    SvaraRadera
  2. Oj så ledsamt!!! vi tänker på dig ikväll!! Har inte tänkt på att du måste gå igenom detta ganska ofta!!! Vi som köper diamanter har. Ju oftast bara en så den hemska dagen dröjer!!! Många många kramar MargaretaMärta

    SvaraRadera
  3. Du skriver så bra och lyckas fånga känslorna när det är dags att ta farväl. Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag läste ditt inlägg, särskilt när jag läste om promenaden ni skulle ta tillsammans. Ett otroligt fint och värdigt sätt att ta farväl.
    Hälsningar Roffes matte

    SvaraRadera